Växjö Rockfestival 2009

Det blir rockfestival i Växjö den 29-30 maj. En festival med tema på 60-, 70- och 80-talsrock. Jag tror stenhårt på konceptet. Jag hoppas att det går riktigt bra nu det här första året, så får vi se ännu större bokningar nästa år. Bokningarna hittills är riktigt bra. Vad sägs om band som The Animals, The Spencer Davis Group och Simple Minds? Fler band kommer att släppas. Jag har lyckats få lite inside information om ytterligare en headliner. Nope, I’m not telling!

Vi får dra ihop ett gäng och besöka festivalen, tycker jag. Vilka är på?

Jag har pillat ihop en spellista i Spotify:
http://open.spotify.com/user/robostar/playlist/3EfvDita02srDVtldlZGqq

Länk till festivalen:
http://www.vaxjorockfestival.se/

Nu är det kört!

Det är tydligen en sån där konsumtionsdag idag. Det skiter jag fullständigt i. Visst är det gulligt att folk visar uppskattning för varandra. Men… jag hittade en sida där man kan spela Settlers of Catan online. Det är kärlek det!

http://games.asobrain.com/index.html
Kul som fan.

No religion

Idag på väg hem från jobbet tog jag en sväng genom stan. Jag var helt inne i mina egna tankar. Av en slump lyfte jag blicken och fångades av ordet ”Pastorsexpedition”. Ordet stod skrivet med stora svarta bokstäver på en skylt. Jag fick ett infall, som jag så ofta får, och styrde in cykeln på gården. Nu var det alltså dags. Jag har tänkt tanken flera gånger, men det har inte blivit av tidigare. Den största orsaken till fördröjningen är väl för att jag inte orkat bry mig. Men nu när jag ändå hade vägarna förbi så var det väl lika bra att få det gjort. Det kändes nästan spännande när jag knallade in genom entrén och upp för ett par trappor. Jag tryckte på den lilla ringklockan in till expeditionen. Efter bara en kort stund öppnades dörren. Det var en ganska så liten och leende kvinna i 40-årsåldern som mötte mig. Jag berättade som det var att, ja, jag var medlem i Svenska kyrkan men att jag inte längre önskade vara med. Det var dags för mig att gå ur. Hon nickade kort och bad mig följa med in på kontoret där jag skulle få en blankett att fylla i. Väl därinne stängde hon dörren efter oss och spände blicken i mig. Jaha, undrade jag, är det nåt annat jag ska göra? Jag hann knappt avsluta meningen innan hon tog ett raskt steg mot mig. Ta mig, sa hon långsamt med tillgjort djup röst och la samtidigt båda sina armar om min midja. Först försökte jag värja mig och bryta mig loss, men hon var förvånansvärt stark för sin ringa storlek och lyckades hålla sig fast. Sedan hävde hon sig med all sin kraft över mig så jag föll ner på golvet. Kvinnan satte sig i gränsle över mig och började sakta rulla med höfterna. Precis då knackade det på dörren. Kvinnan ryckte till som om någon stuckit henne med en vass kniv. Hon var på fötterna igen lika kvickt som en puma. Utan att säga ett enda ord räckte hon mig handen och hjälpte mig upp. Kom in, sa hon och dörren öppnades. Det var en av hennes kollegor som undrade om de skulle ta lunch tillsammans. Javisst, svarade hon nästan oberörd av det som precis hade hänt. Jag ska bara ge den här unge mannen en blankett. Hon började rota bland papperna på sitt skrivbord. Här har vi den, sa hon och räckte över blanketten. Jag tackade och stoppade pappret i innerfickan. På väg ut genom dörren kände jag en hand daska till över ena skinkan. När jag vände mig om såg jag kollegan som stod där med ett fånigt leende på läpparna. Utan nån vidare reaktion fortsatte jag raskt ut ur lokalen. Kåta jävlar, tänkte jag när jag satte mig på sadeln och trampade därifrån.

Gitarren

Jag kollade in dokumentären om Winnerbäck på SVT Play för några dagar sen. Den var väl okej. Direkt efteråt fick jag en sån oerhörd lust att damma av gitarren och plinka på den en stund. Det var ett bra tag sen sist. Nu har det gått ett par dagar och det har blivit några timmars spelande. Mina fingertoppar är ömma som smiskade barnrumpor och jag gillar det.

På lördag fyller jag år. Då blir det fest hemma hos mig. Jag har till och med möblerat om en aning för att gästerna ska få plats. Vi blir nog minst ett dussin glada pågar och jäntor. Alla inbjudna kunde tyvärr inte komma, men det är sånt som händer… bangare!

Spotify vs Deezer

Jag fick en invite till musiktjänsten Spotify för nån dag sen, laddade hem klienten och har använt den en hel del sen dess. Trots att Spotify fortfarande bara är i beta-stadiet har tjänsten fått rejält med uppmärksamhet i nyhetsmedia och bloggosfären. Spotify är gratis, men man måste få en invite av någon innan man kan skapa ett konto. Nackdelen med gratisversionen är att man då och då tvingas lyssna på korta reklamjinglar á la reklamradio, men inte i samma omfattning som de etablerade radiokanalerna pumpar ur sig. Inte ens i närheten faktiskt och det är ju rätt skönt. Vill man slippa reklamen så kostar det pengar – 99 kr/mån. De första intrycken jag har av tjänsten är att den är snabb, enkel och omfattande. Tyvärr är ljudkvaliteten inte den bästa. Ljudet känns plattare i jämförelse med vanliga mp3′or (256 kbps). Detta måste bli bättre för att jag ska kunna tänka mig att betala för tjänsten. Men i stort så gillar jag konceptet med Spotify och ser fram emot hur tjänsten kommer att utvecklas längre fram.

En annan musiktjänst som jag precis upptäckt är Deezer. Till skillnad från det klientbaserade Spotify så är Deezer en flash-baserad webbsida. Helt gratis och fritt från reklam (Firefox + Adblock Plus = Sant). Ljudkvaliteten är dessutom mycket bättre, eller den känns bättre. En del av den musik som jag inte hittade på Spotify fanns istället på Deezer och vice versa. Men ungefär där tar fördelarna slut. Deezer är trögt, eller för att använda ett mer passande ord – bloated. Tiden det tar att navigera på sidan gör att jag tappar både tempot och överblicken av vad jag håller på med. Det är väl förvisso bara en vanesak, men ändå något som jag gärna slipper att behöva vänja mig vid. För Deezer är helt ok och jag kommer fortsätta att lyssna på musik där.

Jag kan omöjligt utse en vinnare i nuläget. Det får bli oavgjort tills vidare.

Nyårsdilemma

Nyårsafton står runt hörnet och jag står här och bollar med ett riktigt knepigt dilemma. Jag har fortfarande inte bestämt mig för var nånstans jag vill fira nyåret. Alternativen är nästan för många. Ska jag ta mig till mitt älskade Göteborg och festa med gänget? Ska jag åka till Gislaved och fira med vännerna där? Eller ska jag istället välja det bekväma alternativet och stanna kvar här i Växjö? Varje alternativ har sina för- och nackdelar. Den största nackdelen är att oavsett vad jag bestämmer mig för att göra så kommer någon att bli besviken. Det är fan inte lätt alltså. Jag hoppades att det skulle bli enklare att välja genom att skriva om det, men nu känns valet betydligt mycket svårare än vad det var innan. Jag tror nog att slumpen får avgöra den här gången. Fram med tärningen!

1-2 = Göteborg
3-4 = Gislaved
5-6 = Växjö

Och på tärning kom en… 2:a. Göteborg it is!

Efter en kväll på krogen

På väg hem efter en kväll på krogen stannar en bil upp bredvid mig. Killen vid ratten vevar ner rutan. ”Taxi?”, frågar han. Jag svarar ”Javisst! Jag bor där” och pekar mot huset på andra sidan gatan.

Ticon – 1987

Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i psy- och progressiv trance. När jag var inne på youtube och schlösurfade hittade jag denna smått fantastiska låt med Ticon. Låten heter 1987 och bär tydliga influenser av det underbara åttiotalssoundet. Ta det bästa ur två olika musikstilar. Blanda. Och ut kommer ljuv musik. Jag vill liksom bara ut på dansgolvet när jag lyssnar på den här låten.

Videon har ingenting med själva musiken att göra. Mest nåt att titta på om man så vill.

Ofrivillig sightseeing i Borås

Det 26:e årliga spelkonventet i Borås är lagt till handlingarna. Jag åkte givetvis dit under lördagen för att spela spel och träffa gamla konventpolare. Upp i ottan. Kastar mig in i den lånade bilen och ut på vägen. Att köra till Borås är inga problem, men att köra och hitta i den stan är helt jävla hopplöst. Jag kör alltid vilse i Borås. Det är antagligen en av väldigt få städer i världen där en raksträcka korsar sig själv. Så känns det i alla fall när jag är där.

Mitt lokalsinne är det vanligtvis inget fel på. Men när jag kör i Borås tycks det stängas av helt av sig självt. Under alla mina tidigare besök i Borås har jag kört vilse. Så även denna gång. Jag skulle till högskolan mitt inne i stan. Det första jag gör när jag kommer fram är att hamna långt ute i ett bostadsområde. Efter ett par tvivelaktiga förarmanövrar hittade jag slutligen in till centrum. Ett litet steg på vägen, tänkte jag. Men var tusan låg högskolan? Jodå, jag hittade den efter ett par varv runt kvarteren.

Nästa steg var att hitta en lämplig parkering. Helst skulle den vara gratis också. Det tog mig ungefär en halvtimme att hitta en parkeringsplats. Den låg roligt nog precis bakom en av högskolans byggnader. Nära och bra. Jag gick in och betalade konventsavgiften, registrerade mig till Magic-turneringen och väntade på att den skulle börja. Vinnaren av turneringen kvalar in till en proffsturnering som snart kommer att hållas i Kyoto i Japan. Det hade varit riktigt roligt att vinna, men jag hade inga egentliga förhoppningar om det. Klockan 9 startade vi och efter cirka 6-7 timmar hade jag spelat färdigt. Det gick väl sådär. Jag slutade på en medioker femtondeplats.

Efter ytterligare ett par timmar var det dags för mig att åka. Jag tog farväl av polarna och gav mig ut i ett kylslaget Borås. Nu gällde det bara att komma ihåg var jag hade ställt bilen. Jo, jag vet… precis bakom en av byggnaderna. Men det kom ju inte jag ihåg just då. Så jag började traska. Först till ett ställe där jag tidigare hade varit och snurrat med bilen. Nej, just fan! Här ställde jag mig inte. Det var ju där borta, tänkte jag fullt övertygad om var bilen stod. Så jag gick dit och trodde på fullaste allvar att bilen hade blivit stulen när jag inte hittade den. Nää, kuken! Jag gick tillbaka och började om från början igen. Tänk efter nu Dan! Jag fryser faktiskt. Slutligen såg jag parkeringen där jag hade ställt bilen. Problemet var bara det att mellan mig och parkeringsplatsen gick det ett järnvägsspår med stängsel vid sidorna. Det smartaste hade givetvis varit att gå tillbaka en liten bit och sedan över järnvägskorsningen. Men jag var sur och frusen så jag ilade snabbt över till andra sidan av spåret och kastade upp ena benet över stängslet. Tror ni inte att jag lyckades med konststycket att fastna med jeansen och typiskt nog riva sönder dem. Jävla helvetes skit! När jag väl hittade fram till bilen var jag sur, irriterad, trött och frusen. Kanske inte den allra bästa kombinationen när man ska köra bil.

Nu var det bara att skrapa rutorna och sedan köra hem. Jag hittade ut ganska snabbt. Kände igen mig lite mer än tidigare. Det var mörkt och rejält med dimma så det tog mig en god stund innan jag var helt säker på att jag hade kört rätt. När jag väl kom hem berättade jag för pappa om hemresan och hur desorienterad jag känt mig. Då berättar han att man tydligen hade bytt vägnummer och det för ett ganska bra tag sedan. Inte undra på att det kändes olustigt.

Så för att sammanfatta det hela. Efter dagens slut hade jag alltså varit sur, irriterad, trött, frusen, hungrig, desorienterad och smått besviken över min halvdana insats i turneringen. Och vet ni vad? Det var skitkul! Jag ska givetvis åka till Borås spelkonvent även nästa år.

The Cure – 4:13 Dream

Idag släppte The Cure äntligen sitt nya album 4:13 Dream. Jag gick till skivaffären och frågade om skivan hade kommit. Åh nej! Det hade den inte. Katastrof! Jag gick till Åhléns istället och frågade om de hade fått in den där. Jadå, den låg fortfarande kvar i en låda ute på lagret. Yes! Hämta den till mig, sa jag och expediten lommade iväg och kom strax tillbaka med ett exemplar i handen. Mitt, bara mitt! Jag betalade och stack hem.

Med darriga händer satte jag CD:n i spelaren och tryckte på play. Första spåret Underneath The Stars är otroligt på alla tänkbara sätt. Det låter precis så som The Cure ska låta och skivan blir bara bättre och bättre för varje spår. Vilken lättnad! Allt prat om att The Cure skulle ha förlorat sin energi motbevisas här med råge. Okej, jag får väl erkänna att jag inte tyckte att Bloodflowers var någon direkt hit och att The Cure sedan dess inte varit lika spännande som tidigare. Men när de sista tonerna från slutspåret It’s Over klingat ut i rummet är alla tvivel som bortblåsta. Jag kastar mig på play-knappen igen – Redo för ännu en omgång. 52 minuter och 55 sekunders ren eufori.

Robert, Simon, Jason och Porl. Tack!